Ett tacktal. Igen.
Nu sitter jag här med ett glas rött i handen. Och en popcornskål i famnen. Självklart hamnar jag på Youtube, det gör man alltid när man sitter själv framför datorn.
Blir så fruktansvärt inspirerad varje gång jag tittar på Bruce. Det kanske är tjatigt. Ja, alltså mitt snack om Bruce och hans genialitet. Men det är ju för ert bästa..
Kvällens tack riktar sig till mina föräldrar. Och storebror. Som givit mig Bruce. Det känns sjukt när jag tänker på att det finns människor som inte har honom i sina liv. Som inte ens vet vem han är. Som tror att han är gubben med Born In The USA. Och inget mer. Det känns så fruktansvärt sorgligt. Som de flesta vet gillar jag att diskutera. Gillar att argumentera. Tar sällan åt mig på riktgt. Men säger någon att dom inte gillar Bruce. Då blir jag bara ledsen. De hugger i hela magen, kroppen men framförallt hjärtat.
Bruce är inte bara helt fantastiska barndomsminnen för mig. Minnen med tända ljus. Whisky-andedräkter. Lite halvslutna ögon. Ett sånt där leende som sträcker sig från öra till öra. Värmen från både pappa och mamma. Så länge jag kan minnas.. I mitt huvud känns de som varje helg. Jag vet inte om det stämmer. Jag minns ganska lite av min barndom. Men när det kommer till de här kvällarna kan jag minnas den totala känslan, både stämning och lukt. 5 konserter sedan 12-års ålder. Ett otal bil-färder med Bruce på högsta volym. Förbeställda live-DVD's. Ja ni förstår. Det finns en historia liksom..
Nu som vuxen. Så blir jag bara sorgsen när jag tänker på att det finns människor som inte förstår honom. Giovanni förstår honom mer och mer. Vilket GENI han är. Vilken människa han är. Visst, jag är lite smittad av min älskade storebror Martin, som nog är ett av Bruce 10 största fans. Men det är ju sant det han säger. Han är fantastisk! På alla sätt.
Han gör mig lycklig, kär, olycklig, eftertänksam, ödmjuk, stolt, upprymd, dans-sugen, han inspirerar, ifrågasätter, förnyar, lever för sina fans. Vem är 65 år och turnerar dag in och dag ut, 3 timmar/spelning, ger ALLT varje gång? Bara Bruce.
Sist vi va hembjudna till älskade Benjamin & Julia spelade dom faktiskt Bruce! De va sjukt! De kändes som att de va min pappa de spelade:D De va liksom Bruce i ett sammanhang han inte brukar va. De va så lyckligt.
Träffar man människor som på något sätt avslöjar att dom gillar Bruce. Då är man bundisar. Direkt. Syskon typ.
Så. Mitt tack går alltså till pappa, mamma och storebror Martin som ibland varit tjatigt galna i Bruce, tack tack tack. Jag vill aldrig någonsin va en av dom som lever utan hans storhet, inspiration och kärlek!
