När kärleken svämmar över
Läste en grej nu på kvällskvisten som rörde upp så ofantligt mycket känslor i mig. Som alltid försöker jag sätta ord på mina känslor för att bearbeta, komma ihåg och lära.
Alla människor skäms ibland. Jag skäms nästan varje dag. Antingen är de för att ens hem är stökigt. För att man behöver hjälp med något man "borde" klara av. För att man sagt något ovanligt korkat. Eller något annat. Sällan skäms jag på de sätt jag skäms ikväll.
Slogs ungefär 15-20 gånger i helgen av hur fruktansvärt kär jag är i vår lilla son. Han är inte bara världens rent fysiskt finaste lilla människa. Han är dessutom så otroligt fantastiskt go, snäll, rolig, glad, knäpp och ja.. Alla andra saker man bara kan önska att en 2-åring "ska" ha. Han har sen han föddes varit så oerhört lätt, så rar liksom.
Jag skäms när jag tänker på att jag idag stod på lekplatsen med mina fina svägerskor. Och klaga på att han just nu är inne i en period då han säger "mamma mamma mamma mamma mamma mamma" ungefär 4-500 gånger/dag. Utan att överdriva. De gör både mig och Giovanni helt galna stundvis. Men.. Va har jag för rätt att klaga på min älskade lilla son?! Som bara vill ha min uppmärksamhet? Och som är 2 år nu? Och sen aldrig igen.. Aldrig. Jag skäms över att jag står och säger så om honom. Jag hatar att jag inte bara kan leva nu. Lägga bort telefon, dator, allt som kan distrahera mig och ta min uppmärksamhet från världens mest fantastiska lilla människa. Som jag har burit och fött. Åh. Förlåt Giuseppe. Från och med nu ska de bli ändring. De lovar jag dig. Du förtjänar allt här i livet. Speciellt en mamma som ger dig tid, uppmärksamhet, kärlek och energi på alla nödvändiga sätt.